CV: Maria Backlöf

133 31 Saltsjöbaden

e. post: maria.backlof@icloud.com

Tel: 0708323678

Utbildningar:

1984 ­- 1990 Köpenhamns konstakademi

Samlingsutställningar:

1989 "Läder fabriken" Galleri Leger i Malmö

1991 "SYD NYTT" Malmö konsthall

1994 "Konstpyramiden" Galleri Mors Mössa i Göteborg

1995 Grupputställning. Galleri 54 i Göteborg

1996 "Turist" Konsthallen Bohusläns museum

2003 "München ställer ut" Münchenbryggeriet Stockholm

2009 "Konsten i folkhemmet" HSB Finnboda varv

2015 Krapperups konsthall

Separatutställningar:

1984 Galleri Ad Ad i Helsingborg

1986 Galleri TV. i Malmö

1990 Hårlemans Hall Malmö

1992 Annexet Stockholm

1995 Tomelilla konsthall

1997 Olle Olssonhuset Solna tillsammans med Leif Palmqvist

2011 Galleri MU Oslo

2017 Tyresö konsthall med Leif Palmqvist

Stipendier:

1986 - 87 Svensk Danska vänskapsförbundets stipendium

1990 Trotzigstipendiet

1992 Bildkonstnärsfonden arbetsstipendium

1992 Crafoordska stiftelsens stipendium

1994 Bildkonstnärsfonden arbetsstipendium

1995 - 96 Bildkonstnärsfonden arbetsstipendium

Representerad på:

Lunds landsting

SEB

Malmö Museér

Tyresö kommun

En text som skrevs inför utställningen på Tyresö konsthall 2017

Mejlkonversation mellan
Maria Backlöf (MB) och Leif Palmquist (LP)

Februari-mars 2017

LP: Vid dagens ateljébesök har särskilt en bild fastnat på näthinnan. Det är objekten som du hade i fönstret och som samlade var något slags vanitasstilleben.

Tycker du själv  att det har något med ett vanitastema att göra?

MB: Självklart har det med vanitas/förgängelse a göra. Tror till och med att "vanitas" var arbetsnamnet på projektet när jag en gång började virka in saker med det här vita garnet men det är ju ett tag sedan. Tänkte också mycket på Morandi under den perioden, att  göra en slags tredimensionella kommentarer/ repliker till Morandis vita stilleben.

Med tiden har de här sakerna börjat leva sitt eget liv. Jag tänker ju mycket på tidens gång på döden, själva handlingen att sitta i min fåtölj och virka är i sig en slags praktisk meditation över tidens dens gång. Att mäta den i maskor, minuter och sekunder som materialiserar sig, blir till en väv. Är kanske mer en sorts protest mot förgängelsen än att  hänge sig åt, eller manifestera, en sorg över tid som rinner ut att allt dör. Och döden är väl egentligen inte något annat än en transformation.

MB: Varför tror du a det har blivit så att du har fastnat för akvarell som arbetsmaterial/ arbetsmetod?

LP: Det började som en metod för a måla skikt på skikt för a skapa ljus-mörkere effekter som förhöll sig fri i förhållande till en eventuell ljuskälla. Vid en period försökte jag använda samma metod med terpentin utspädd oljefärg på duk men kom på efter ett tag att  det inte riktigt gav det uttryck jag e eftersträvade och dessutom var det onödigt krångligt och terpentinet spred obehagliga ångor.

Det finns en fascination över hur man med tekniken kan vara oerhört exakt och samtidigt låta vattnet flöda och "bete sig" lite som det vill inom begränsade ytor. Förutom det finns en mer pragmatisk sida av det hela i och med att jag ofta arbetar på era olika geografiska platser med målningarna.

Akvarellmåleri är en otroligt praktisk teknik ur den aspek- ten eftersom det är lätt att  transportera materialet. En liten koncentrerad färgkaka kan tillsammans med vatten fylla stora ytor med färglager på färglager. Så som jag använder akvarell just nu är metoden a med era skikt gå så djupt ner i mörker som möjligt med färgen och spegla det mot mer ljusbärande

delar. Det va en jag använder har också få en ökad betydelse i processen.

MB: Lustigt, du svarade på er av mina tänkta frågor. En handlade just om det slumpmässiga, att styra ett flöde, och det var du ju lite inne på i dina  svar "att  låta färgen bete sig lite som den vill"

Jag ser en stor olikhet i våra respektive sätt att arbeta. Att virka är ju en i stort sett mekanisk process, varje maska bör ju i största möjliga mån vara den andra lik. Flödet börjar för mig när jag kan börja flytta runt på mina färdigställda föremål och det kan i princip fortgå hur länge som helst tills jag hittat ett arrangemang som känns rätt. På sätt och vis är det väl också så med den färdiga bilden.

Du jobbar ofta i serier där bilderna som ingår bildar en helhet. Dina akvareller är ganska små men man kan se att  de lika gärna kunde ha gjorts i ett mycket större format.

Hur kommer det sig a du jobbar i serier? Flyttar du också runt på bilderna mycket eller har du en förutbestämd plan när du målar dina akvareller?

LP: Sitter i ateljén och arbetar på en ny sammansättning av delar som just få bli partners i ett verk och din fråga är verkligen aktuell.

Jag har ofta en plan när jag börjar med ett nytt verk. Hur många delar den ska bestå av etc. Under arbetets gång ändras ofta den ursprungliga planen och de olika delarna bildar i stället ett nytt "material" som jag byter plats på, flyttar runt, lägger till eller tar bort.

Jag tror att anledningen till mitt arbetssätt med serier av mindre målningar i olika storlekar kommer sig av ett  behov av frihet. Frihet a koppla ihop olika länkar till ett hållbart uttryck som i processen kan överraska med något bra eller i värsta fall tvärtom ta ut varandra och resultera i något dött och icke hållbart. Då finns eventuellt någon rest som kan ingå i en ny serie i ett nytt  verk.
Om jag uppfattat ditt  arbetssätt  rätt ser jag flera likheter i den här sortens arbetsprocess.

Något jag funderat på med dina verk är varför du valt att arbeta med så många divergerande visuella u ryck?

MB: Känner igen det där med a ha en plan och att det hela utvecklas åt ett annat håll än vad man tänkt sig när man kommit en bit på väg.
Det kan vara att man gör ett misstag eller råkar förstöra något som gör att nya vägar öppnar sig. Det är ofta då det kan bli riktigt intressant och spännande.

Jo. Och jag är nog lite rastlös av mig. Och tycker väldigt mycket om a experimentera.

Tycker a det är skönt a jobba i olika material och tekniker så att jag exempelvis kan lägga måleriet och tecknandet åt sidan efter en intensiv period av målande och tecknande och arbeta med något tredimensionellt eller sätta mig och virka och vice versa.

Det har blivit så att jag har en del oavslutade projekt liggande, sådant som med tiden kan bli relevant att  ta tag i och slutföra eller infoga i ett nytt sammanhang, där det i bästa fall blir laddat med ny energi.

Det händer också jag återanvänder en del saker som jag kasserat. När saker "legat till sig" en tid snubblar man plötsligt på ett sätt att utveckla det hela på.

LP: Vilken betydelse har tilar för dina verk?

MB: Fick grunna på din fråga e tag. Jag tycker a det är komplicerat med titlar. Det kan kännas som att titlar begränsar ens möjlighet att se det jag jobbar med på fler än ett sätt. Jag gillar att hålla saker öppna så länge som möjligt, att inte låsa in betraktaren i ett på förväg bestämt sätt att se. Mina föremål talar också ofta så tydligt a det känns lite onödigt med titlar. Men ibland kan en arbetstitel bli en självklar del av verket, och då får den hänga med.
Vad har du själv för relation till titlar?

LP: Titlar är viktiga för mig. Jag tycker precis som du a det inte är bra att styra betraktaren för mycket. Snarare att  koppla på ytterligare en komponent.

Jag kommer ofta på ord och ordsammansättningar under arbetsprocessen med målningarna. Brukar "samla" på orden och använda i något sammanhang när jag bestämmer titlarna. Viktigt hur det låter när man säger ordet, hur ljudbilden är.

MB: Har som du vet funderat på inramning eller inte den sista den. Jag vet att du ofta väljer bort ram och glas när det låter sig göras trots att akvarell på papper nog måste ses som något som är ganska ömtåligt för exponering.
Har du lust att skriva lite om hur du ser på frågan ram/inte ram? 

Vad händer med verket när det hamnar bakom glas och ram, förloras någon form av öppenhet, blir verket mer av ett försäljningsobjekt, en vara?LP: Jag tänker mina målningar också som objekt. Allt är viktigt; själva bildytan, den vita kanten på pappret, papprets tjocklek, nålar som upphängning eller som du frågar om, eventuell ram. När jag har visat mina akvareller på utställningar har det varit utan ram, uppsatta med nålar på väggen. En direkthet till materialet som jag tycker är viktig och som jag uppskattar mycket när jag tittar på andras konst. Ibland har jag varit tvungen a kompromissa med denna direkthet vid t ex offentliga uppdrag eller vid vissa försäljningar. Jag har då all då valt en oansenlig inramning och med reflexfritt glas. Resultatet har varit helt tillfredsställande även om jag gillar bättre när målningen är mer "naken" inför betraktaren. Några tankar om försäljningsobjekt finns inte med i detta ställningstagande.·