
Intervju Maria Backlöf om sin utställning i Övre galleriet
Intervjun görs i samband med utställningen "Måleri och skulptur" och av SKF:s konstnärliga ledare Ashik Zaman.
Din utställning i Övre Galleriet andas en fräschör och är visuellt tilltalande. Jag upplever utställningen som överraskande vid första anblick. Vill du berätta om några av greppen och valen i installationsarbetet?
Vilka motivsfärer och bilder intresserar dig i ditt måleri - och kan du sätta fingret på varför?
Det gick ovanligt lätt att installera mina verk i Övre galleriet. Kanske för att det snabbt visade sig att de fungerade så bra i rummet. Jag hade också mycket hjälp av min dotter Astrid som assisterade och kom med en del bra ideér.
Hängningen gick nästan av sig själv. Vi provade oss, fram det ena ledde till det andra, och till slut hade vi hittat e vi tyckte om.
Jag vet inte om jag har någon specifik motivsfär, det är inte något som jag har funderat så mycket på, jag har dock märkt att vissa motiv fastnar och återkommer.
Jag samlar material, bilder/förlagor som intresserar mig och bearbetar dessa måleriskt eller tredimensionellt. Det är en cyklisk process; motiv och ting återkommer och transformeras, exempelvis porslin, som blir förlagor till bilder.
Du har en viss process med att framställa kollageverk som delvis innebär ett hushållande av tidigare skapade alster. Ett slags hållbart skapande i mina öron! Berätta mer.
Det finns nog en viss nostalgi hos mig i förhållande till diverse saker som jag omgett mig med. Det lockar mig i sin tur att försöka omvandla dessa ting, eller att undersöka vad som händer om jag försöker transformera dem i exempelvis måleri eller virka in dem i bomullsgarn. Dessa ting kan vara helt vardagliga, som en samling koppar, glas och karaffer men de kan också bära på en viss historia. Ett exempel är ett par gamla skor som blev till ateljétofflor. Efter att ha använts i åratal blev de till slut så slitna att de började falla isär. De var då ganska uttrycksfulla, och
jag beslöt mig för att föreviga dem genom att gjuta av dem. Efter att de hade gjutits i aluminium målade jag dem vita vilket gav dem en speciell aura.
En gammal pall från ateljén har dessförinnan genomgått samma procedur. Men jag drivs förstås förutom anfall av nostalgi också av en lust att undersöka vad som kan hända formmässigt och bildmässigt när man bearbetar ett motiv på duken eller tredimensionellt.
I fråga om kollagen började det med att jag hade svårt att komma igång med något efter sommaren för ett par år sedan. Lite desperat började jag lägga ut gamla överblivna pannåer på golvet i ateljén för att ta mig en titt på det. När det var gjort såg jag att några saker kanske skulle kunna sättas ihop på ett intressant vis och jag
började flytta runt och experimentera med olika kombinationer. Och ja, det känns väldigt bra att kunna återanvända saker, att något nytt kan uppstå ur något gammalt. Det blir mycket flyttande runt på ateljégolvet innan jag hittar en kombination
som fungerar, och mycket läggs åt sidan igen för att kanske återuppstå vid något annat tillfälle.
Vilka överväganden är ledande när du sammanför måleriet med objekt och skulptur i installationer?
Jag är ju målare från början, men tyckte att det blev svårare och svårare att motivera mig att måla och kände en längtan efter att komma ut i rummet. Jag höll upp med måleriet under flera år. Då höll jag mest på med att tillverka olika textila objekt i serier och i viss mån med teckning och fotografi. Jag samarbetade med en fotograf som hjälpte mig att göra fotografier av det textila. Jag kände dock ett sug efter att börja måla igen och har väl nu hittat tillbaka till det genom kollagen. Jag upptäckte att några av de objekt som jag hade stående i ateljén korresponderade på ett intressant vis med några av kollagen och lät dem ingå i verken som på så vis blev mer rumsliga, atmosfäriska. Ett exempel på det är skorna med det stora kollaget i utställningen, det skapades ett helt nytt slags narrativ som kändes befriande.
Vad tycker du själv är intressant i dagens konst - och vad saknas?
Konstscenen har ju blivit mer experimentell än när jag var ung och det gillar jag. Det är väldigt mycket fokus på samtidsaktuella frågor vilket är bra och nödvändigt. Jag har ibland tyckt att det funnits för lite utrymme för andra uttryck men har en känsla av att det kanske pågår en förändring där. Det är fantastiskt att kvinnliga konstnärer och nu även äldre kvinnliga konstnärer (!) lyfts fram på bred front idag. Också på det viset ser konstscenen helt annorlunda ut nu än för några decennier sedan.
Jag har en känsla av att det har gjorts mycket spännande saker inom konst, film teater, musik och litteratur under pandemiåren som nu visas. Vad som saknas är väl det gamla vanliga vid påminnelsen att det ska vara så svårt för konstnären att kunna leva ett drägligt liv och samtidigt vara produktiv. Att konstnären, som vanligt, alltid befinner sig längst ner i näringskedjan.
Vad väntar härnäst för dig i ditt konstnärskap?
Härnäst väntar förhoppningsvis en period av arbete. Jag har påbörjat lite nya saker i ateljén under våren som jag hoppas att återknyta till i höst.

En text som skrevs inför utställningen på Tyresö konsthall 2017
Mejlkonversation mellan
Maria Backlöf (MB) och Leif Palmquist (LP)
Februari-mars 2017
LP: Vid dagens ateljébesök har särskilt en bild fastnat på näthinnan. Det är objekten som du hade i fönstret och som samlade var något slags vanitasstilleben.
Tycker du själv att det har något med ett vanitastema att göra?
MB: Självklart har det med vanitas/förgängelse att göra. Tror till och med att "vanitas" var arbetsnamnet på projektet när jag en gång började virka in saker med det här vita garnet, men det är ju ett tag sedan. Tänkte också mycket på Morandi under den perioden, att göra en slags tredimensionella kommentarer/repliker till Morandis vita stilleben.
Med tiden har de här sakerna börjat leva sitt eget liv. Jag tänkte ju mycket på den, på tiden under den här perioden. Att sitta i min fåtölj och virka blev i sig en slags praktisk meditation över tidens gång. Att mäta den i maskor, minuter och sekunder som materialiserar sig, blir till en väv. Det var kanske mer en sorts protest mot förgängelsen än att hänge sig åt, eller manifestera, en sorg över tid som rinner ut, att allt dör. Och döden är väl egentligen inte något annat än en transformation.
MB: Varför tror du att det har blivit så att du har fastnat för akvarell som arbetsmaterial/ arbetsmetod?
LP: Det började som en metod för att måla skikt på skikt för att skapa ljus-mörker effekter som förhöll sig fritt i förhållande till en eventuell ljuskälla. Vid en period försökte jag använda samma metod med terpentin utspädd oljefärg på duk men kom på efter ett tag att det inte riktigt gav det uttryck jag eftersträvade och dessutom var det onödigt krångligt och terpentinet spred obehagliga ångor.
Det finns en fascination över hur man med tekniken kan vara oerhört exakt och samtidigt låta vattnet flöda och "bete sig" lite som det vill inom begränsade ytor. Förutom det finns en mer pragmatisk sida av det hela i och med att jag ofta arbetar på olika geografiska platser med målningarna.
Akvarellmåleri är en otroligt praktisk teknik ur den aspekten eftersom det är lätt att transportera materialet. En liten koncentrerad färgkaka kan tillsammans med vatten fylla stora ytor med färglager på färglager. Så som jag använder akvarell just nu är metoden att med flera skikt gå så djupt ner i mörker som möjligt med färgen och spegla det mot mer ljusbärande delar. vad för sorts vatten jag använder har också fått en allt större betydelse.
MB: Lustigt, du svarade på er av mina tänkta frågor. En handlade just om det slumpmässiga, att styra ett flöde. Det var du ju lite inne på i dina svar "att låta färgen bete sig lite som den vill"
Jag ser en stor olikhet i våra respektive sätt att arbeta. Att virka är ju en i stort sett mekanisk process, varje maska bör ju i största möjliga mån vara den andra lik. Flödet börjar för mig när jag kan börja flytta runt på mina färdiga föremål, och det kan i princip fortgå hur länge som helst tills jag hittat ett arrangemang som känns rätt. På sätt och vis är det väl också så med den färdiga bilden.
Du jobbar ofta i serier där bilderna som ingår bildar en helhet. Dina akvareller är ganska små men man kan se att de lika gärna kunde ha gjorts i ett mycket större format.
Hur kommer det sig att du jobbar i serier? Flyttar du också runt på bilderna mycket eller har du en förutbestämd plan när du målar dina akvareller?
LP: Sitter i ateljén och arbetar på en ny sammansättning av delar som just få bli partners i ett verk och din fråga är verkligen aktuell.
Jag har ofta en plan när jag börjar med ett nytt verk. Hur många delar den ska bestå av etc. Under arbetets gång ändras ofta den ursprungliga planen och de olika delarna bildar i stället ett nytt "material" som jag byter plats på, flyttar runt, lägger till eller tar bort.
Jag tror att anledningen till mitt arbetssätt med serier av mindre målningar i olika storlekar kommer sig av ett behov av frihet. Frihet att koppla ihop olika länkar till ett hållbart uttryck som i processen kan överraska med något bra eller i värsta fall tvärtom ta ut varandra. Kanske resultera i något dött och icke hållbart. Då finns eventuellt någon rest som kan ingå i en ny serie i ett nytt verk.
Om jag uppfattat ditt arbetssätt rätt ser jag flera likheter i den här sortens arbetsprocess.
Något jag funderat på med dina verk är varför du valt att arbeta med så många divergerande visuella uttryck?
MB: Känner igen det där med att ha en plan och att det hela utvecklas åt ett annat håll än vad man tänkt sig när man kommit en bit på väg.
Det kan vara att man gör ett misstag eller råkar förstöra något som gör att nya vägar öppnar sig. Det är ofta då det kan bli riktigt intressant och spännande för mig.
Jo. Och jag är nog lite rastlös av mig. Och tycker väldigt mycket om att experimentera med olika material och uttryck.
Tycker att det är skönt att jobba i olika material och tekniker så att jag exempelvis kan lägga måleriet och tecknandet åt sidan efter en intensiv period av målande och tecknande och arbeta med något tredimensionellt eller sätta mig och virka och vice versa.
Det har blivit så att jag har en del oavslutade projekt liggande, sådant som med tiden kan bli relevant att ta tag i och slutföra, eller infoga i ett nytt sammanhang, där det i bästa fall blir laddat med ny energi.
Det händer också jag återanvänder en del saker som jag kasserat. När saker "legat till sig" en tid snubblar man plötsligt på ett sätt att utveckla det hela på.
LP: Vilken betydelse har titlar för dina verk?
MB: Fick grunna på din fråga ett tag. Jag tycker att det är komplicerat med titlar. Det kan kännas som att titlar begränsar ens möjlighet att se det man jobbar med på fler än ett sätt. Jag gillar att hålla saker öppna så länge som möjligt, att inte låsa in betraktaren i ett på förväg bestämt sätt att se. Mina föremål talar också ofta så tydligt att det kan kännas lite onödigt med titlar. Men ibland kan en arbetstitel bli en självklar del av verket, och då får den hänga med. Vad har du själv för relation till titlar?
LP: Titlar är viktiga för mig. Jag tycker precis som du att det inte är bra att styra betraktaren för mycket. Snarare att koppla på ytterligare en komponent.
Jag kommer ofta på ord och ordsammansättningar under arbetsprocessen med målningarna. Brukar "samla" på orden och använda i något sammanhang när jag bestämmer titlarna. Viktigt hur det låter när man säger ordet, hur ljudbilden är.
MB: Har som du vet funderat på inramning eller inte den sista tiden. Jag vet att du ofta väljer bort ram och glas när det låter sig göras, trots att akvarell på papper är ganska ömtåligt för exponering. Har du lust att skriva lite om hur du ser på frågan ram/inte ram? Vad händer med verket när det hamnar bakom glas och ram, förloras någon form av öppenhet, blir verket mer av ett försäljningsobjekt, en vara?
LP: Jag tänker mina målningar också som objekt. Allt är viktigt; själva bildytan, den vita kanten på pappret, papprets tjocklek, nålar som upphängning eller som du frågar om, eventuell ram. När jag har visat mina akvareller på utställningar har det varit utan ram, uppsatta med nålar på väggen. En direkthet till materialet som jag tycker är viktig och som jag uppskattar mycket när jag tittar på andras konst. Ibland har jag varit tvungen att kompromissa med denna direkthet vid t ex offentliga uppdrag eller vid vissa försäljningar. Jag har då all då valt en oansenlig inramning och med reflexfritt glas. Resultatet har varit helt tillfredsställande även om jag gillar bättre när målningen är mer "naken" inför betraktaren. Några tankar om försäljningsobjekt finns inte med i detta ställningstagande.·